Porto, May Day 2010

This original Swedish publication is translated to English here.

Kajsa Ekis Ekmans okunnighet om sexarbetare är skrämmande

Laura Agustín, 24 Oktober 2010, Newsmill.se

En vanlig teknik när man bedriver spionage eller illvilliga kampanjer är att sprida felaktig information. Desinformation. Om mig har det bland annat påståtts att: Hon är betald av sexindustrin. Och: Alla vet att hon är allierad med traffickerarna. Syftet har varit att manipulera känslorna hos en allmänhet som inte har kunskap nog att värdera sådana påståenden. Om Kajsa Ekis Ekman i Varat och varan inte avsiktligt ljugit om mig så är hennes forskningsförmåga sannerligen undermålig. Jag har bott i Malmö i två år och det är lätt att hitta min blogg med kontaktformuläret. Ekman kunde alltså ha kollat sina fakta med mig personligen, men har valt att inte göra det.

Jag är inte, som Ekman hävdar, ”anställd av lobbyorganisationen Network of Sex Work Projects” – vilket hon också kunde ha sett på deras webbsida. Jag är en oberoende forskare, skribent och talare. Jag arbetar som frilansare och är mest känd för boken Sex at the Margins: Migration, Labour Markets and the Rescue Industry (Zed, London). I Varat och varan undviker Ekman att nämna boken som av The New Statsman har kallats ”en av de viktigaste böckerna kring migration som publicerats de senaste åren”. Dessutom är varken denna bok, eller den spanska som jag skrev innan dess, korrekt beskrivna. Ekman kallar dem ”böcker om trafficking som mediemyt”.

Vem som helst som läser förlagets webbsida kan också se att jag i Sex at the Margins inte säger att vi ska ”sluta tala om trafficking”, vilket Ekman påstår, utan snarare att alla migrerande kvinnor som säljer sex inte upplever sig själva som bara offer, samt att när man drastiskt klassar varenda kvinna på det sättet avväpnar migranterna – medan det ökar makten hos människor som Ekman vilka tror att de vet bäst hur alla andra ska leva. Det är inte heller alls så att jag ”döper traffickingoffer till `migrerande sexarbetare´”. Det var Tampep, ett nätverk grundat 1993 av Europeiska kommissionen och som arbetar HIV/STI förebyggande och hälsofrämjande som gjorde det – och alltså långt innan jag dök upp på scenen.

Att plocka ut citat ur sin kontext är en standardtaktik hos skrupelfria korstågskämpar. Mot bakgrund av att jag har publicerat 50-talet artiklar och essäer, förutom en populär blogg, är det uppenbart att Ekman var ute efter att hitta ett ställe som – skiljt från sitt sammanhang – skulle få mig att låta som ett monster. När jag tillfrågades om att skriva för en bok kallad Women and the Politics of Place, där andra författare skrev om kvinnors placering i lokala områden, argumenterade jag för kosmopolitanism som en ”plats” som migranter bebor (därav titeln Challenging ‘Place’

Även om jag skattar mitt oberoende högt är lögner om mig till syvende och sist oviktiga: mitt rykte kommer inte raseras av en ideologs oreranden. Eftersom Leopard förlag säger att de publicerar ”historia, samhällsdebatt och populärvetenskap” måste Ekman tillhöra debattkategorin, för hon är inte någon historiker. Men oavsett kategori så har Leopard förlag utgivarplikt att undersöka påståenden om levande personer och förhindra författare att sprida desinformation eller utföra lågkvalitetsforskning. Skickade inte Leopard förlag ut Ekmans manuskript för översyn?

Däremot är förvrängningar och utelämnanden kring sociala rörelser viktigare att blottlägga. Ekman ger sken av att skriva en komplex rörelses historia, en rörelse som hon föraktar, nämligen den som arbetar för sexarbetares rättigheter. Men etiska, kompetenta historiker – oavsett om de är akademiker, journalister eller populärskribenter – manipulerar inte sitt material genom urval och utelämnanden i avsikt att göra en politisk markering. När jag blir tillsänd uppsatser för granskning eller redigering, och som vimlar av den sorts selektiva presentationer av fakta och polemisk ton som Ekmans bok består av, så returnerar jag dem. Författaren måste tänka om, omstrukturera och skriva om. I ett fall som Ekmans kan jag inte lista alla de felaktigheter, utelämnanden och citeringar som gjorts ur sitt sammanhang – det skulle ta för lång tid. Istället tillhandahåller jag några exempel och förväntar mig att författaren förstår lektionen och gör efterforskningen ordentligt.

För många seriösa aktivister, teoretiker, forskare, socialarbetare, epidemiologer, psykologer, policymakare och feminister världen över, är marginaliserade människors kamp att ha en röst i debatter som rör dem ingenting att håna över som Ekman gör. Sexarbetsrörelsen fokuserar på hälsorättigheter, sexuella rättigheter, arbetsrättigheter, individuella rättigheter eller mänskliga rättigheter, beroende av tid och plats. På ett eurocentriskt sätt fokuserar Ekman på några få länder nära Sverige, men sexarbetsrörelserna har rötter över hela världen: Empower grundades i Bangkok 1985, AMEPU 1986 i Uruguay, New Zealand Collective of Prostitutes 1987, Rede Brasileira de Prostitutas 1987, bland åtskilliga exempel. Många av dessa grupper startade innan Internet gjorde det enkelt att ”nätverka”, annonsera eller sprida information om problem och principer. DMSC, grundat i Kolkata 1995, har nu 65 000 sexarbetsmedlemmar från de mest missgynnade sociala klasserna. AMMAR har varit en del av den nationella arbetarfackföreningen CTA i Argentina sedan 1996.

Sexarbetsrörelsen har inte ett enskilt center eller styrelse. Utifrån lokala kulturer och behov stöps argument för sexarbetares rättigheter olika. Ibland kretsar argumentet kring sexuella rättigheter, som för det sydamerikanska projektet Ciudadanía Sexual. Ibland är mänskliga rättigheter grunden för kraven, som i fallet med aktivisters protester mot polis som tvingar människor in i rehabiliteringsprogram. Ingen av dessa organisationer påstår sig representera sexarbetare som en generell kategori; alla vet att det skulle vara omöjligt i det kriminaliserade, stigmatiserade sammanhang där de flesta människor säljer sex befinner sig. Vad de istället gör är att sammanföra människor med liknande värderingar, intressen och behov. Ibland fysiskt men ofta via nätet.

Notera att en del av dessa aktivister kallar sig själva prostituerade, vilket antyder att Ekman inte förstått att kärnan i denna rörelse inte handlar om att byta ut ord, något som är en av hennes grundteser i Varat och varan.Genom att reducera sexarbetsrörelsen till den enda aspekt som betyder något för henne – ideologi – förvränger Ekman – eller misslyckas med att förstå – kvinnovåldsdebattens historik på FN-nivån. Hon förefaller inte veta att ett officiellt uttalande gjordes om trafficking och prostitution i Wien-deklarationen kring våld mot kvinnor 1993 i avsikt att skilja mellan verkliga offer och människor som inte är fullständigt tvingade. Hon förefaller ovetande om den livliga och stridbara prostitutionsdebatten vid Beijing-konferensen 1995, vilkens slutliga plattform för handling efterlyste bekämpande av påtvingad prostitution och trafficking, inte prostitution i sig självt. Genom att utesluta dessa nyckelhändelser i samtida feministhistoria får Ekman specialrapportören kring våld mot kvinnor – Radhika Coomaraswamys – användande av båda termerna, sexarbetare och tvingad prostitution att låta som en del av en godtycklig och illvillig konspiration.

I Sverige är det kanske möjligt för Ekman att fnysa åt skadereduceringsrörelsen, men kan på intet vis ens förstå vidden av dess betydelse för resten av världen.Tror hon verkligen att skadereduktionsteori och -praktik inte borde användas för att minska förekomsten av HIV bland marginaliserade populationer i Asien? Gräsrotsnätverk för både drogbrukare och sexarbetare har blivit allt mer inflytelserika i forum som International Harm Reduction Association, där man använder sig av principer om sexuellt självbestämmande och kroppslig autonomi. Scarlet Alliance, grundat 1989, är ett nätverk av sexarbetarorganisationer som deltar i Australiens federation av AIDS-organisationer. De använder anslag, vilket inkluderar kamratutbildning, samhällsutveckling och advocacy. Sexarbetare i Ghanaerhåller HIV-förebyggande stöd på grund av att de är en högriskpopulation, liksom män som har sex med män och transsexuella människor.

De ghanesiska sexarbetarna kallar förresten sig själva för en fackförening. Ekman försöker avslöja själva idén om fackföreningar för sexarbetare genom selektiv forskning i Europa. Detta särskilt genom ett trångsynt hat mot Nederländerna som länge associerats med olika slags skadereduktionspolitik. Och trots att Ekman hävdar att hon forskat kring detta i två år så är den mesta av informationen hon presenterar tillgänglig på olika organisationers webbsidor. När hon insinuerar att hela sexarbetsrörelsen har byggts upp av några få holländska aktivister så är det ett tecken på en sann neokolonialistisk sinnesuppsättning: antydandet att människor utanför Europa är inkapabla att organisera sig själva eller att välja de principer de tror på.

Ekman plockar även russin ur kakan av den europeiska historien – om det inte är så att hon helt enkelt misslyckats med att upptäcka den. När hon hånfullt skriver att “agerar inte fackligt någonstans”, avslöjar hon en svensk oförmåga att förstå att i större delen av världen fungerar stödarbete och sociala rörelser som inte får betydande ekonomiskt understöd via nätet. Detta genom e-postdiskussionslistor, skypekonferenssamtal och social nätverksprogramvara. Dessutom ser Ekman bara delar av ICRSE:s webbsida, eftersom hon inte är medlem. Hon förlöjligar också en tidig sexarbetskonferens som hölls i Bryssel 1986, men lyckas ändå utesluta efterföljaren till evenemanget som hölls i. På denna konferens grundades ICRSE och 120 sexarbetare och 80 NGO-allierade från hela Europa deltog.

Jag behöver inte överdriva vad som har och inte har uppnåtts av en rörelse som har så många motståndare. Men det finns inte heller någon ursäkt för Ekman att, på ett ofeministiskt och osolidariskt sätt, håna de ansträngningar som gjorts av aktivister som inte delar hennes manikeistiska världsbild. Varför smutskastar Ekman denna rörelse? Varför hatar hon människor som främjar sin rätt till självbestämmande? Varför attackerar hon människor som försöker reducera spridningen av HIV? Varför verkar hon skadeglad när en sexarbetarförening (Comisiones Obreras i Barcelona) misslyckas med att locka medlemmar?

Genom att fokusera på Europa försöker Ekman få alla sexarbetarorganisationer låta löjliga, men hon förstår inte att traditionella fackföreningar endast är ett sätt att organisera och främja rättigheter. Det kan mycket väl vara så att klassiska fackföreningar inte är den föreningsmodell som passar sexarbetsrörelsen. I vart fall har fackföreningar i alla typer av branscher och länder mattats av och minskat. I fallet med sexbranschen är strävandena dessutom kraftigt försvagade av ett antal faktorer som Ekman inte förstår. Det är svårt för arbetare att förhandla med branscher som opererar i informella ekonomier. När människor som säljer sex är migranter utan arbetstillstånd och juridisk rät att bo någonstans, så förefaller fackföreningar irrelevanta. När stigmat att vara prostituerad är så starkt så vill de flesta inte etikettera sig själva, registrera sig hos staten eller på något annat sätt anta en professionell identitet.

Ekmans felaktiga påståenden om Londons IUSW (en del av det nationella GMB) kunde ha undvikits om hon hade gjort lite mer grundligt forskningsarbete istället för att förlita sig ensidigt på ett gammalt gräl i den brittiska bloggsfären. Hon kunde ha frågat mig, som var en aktiv medlem en gång. Mannen hon anklagar att sköta showen för IUSW gjorde det aldrig, och siffrorna hon tillhandahåller kring medlemskap är sju år gamla. Eftersom GMB tillåter direktörer att ansluta alla sina branscher, är det faktum att en eskortfirmas direktör anslöt sig mindre anmärkningsvärt och lömskt än Ekman vill få läsarna att tro. Hon försöker misskreditera STRASS i Frankrike genom att citera data från en abolitionistgrupp utan att ange datum för dess dokument, vilket ändå inte kan finnas på den webbadress hon tillhandahåller (not 167).

Ekmans skadeglädje är föga tilltalande. I ett nyligen taget domslut i Ontario som slog ner på flera diskriminerande aspekter i den kanadensiska prostitutionslagen, observerade domaren om ”expertvittnet” Melissa Farley (vars forskning Ekman använder i boken):

Dr Farleys val av språk är tidvis infekterat och förringar utifrån sina slutsatser… Dr Farley fastslog under korsförhör att en del av hennes åsikter kring prostitution hade formats före hennes forskning… Av dessa skäl fäster jag mindre vikt vid Dr Farleys bevis.

På samma sätt skulle domare utan tvekan avslå Ekmans bevis också, vilket också många läsare borde göra.

Om författaren: Laura Agustín är fil doktor, just nu gästprofessor i Gender and Migration vid schweiziska universitet, migrationsforskare, författare till Sex at the Margins, bloggare, föreläsare och bofast i Malmö. Hon heter också The Naked Anthropologist.